Första dagen
på nya arbetsplatsen.
Var väl sådär. Visst, sakerna fanns där, nedpackade i flyttlådor. Skrivbordet stod där, men var inte rätt ihopplockat, så det gick inte att höja upp, utan var i lägsta läget. Telefonen (ip) fungerade inte och inte heller datorn. Efter lite sladdbyten och jox, så kom jag i alla fall igång och kunde jobba, men det var i sista sekunden verkligen. Som tur var hade jag åkt tidigt så jag var där en halvtimma innan telefonen skulle börja ringa.
Sedan hade jag egen support i 2 1/2 timma innan jag fick ett område till att bevaka. Som tur var hade de meddelat att de skulle vara borta, så jag blev inte fullständigt nedringd i alla fall. Jag hann in emellan att plocka in några pärmar i bokhyllorna och få fart på skrivaren.
Det som räddade dagen var mina kära arbetskamrater i den gamla organisationen som direkt kom och hälsade mig välkommen, hjälpte mig med kablar och sladdar, visade mig runt, kom in och hörde hur det gick och tog med mig till fikat. Tack till framför allt Johan, Gunilla, Mona och Gudrun. Ni är guld värda.
Var väl sådär. Visst, sakerna fanns där, nedpackade i flyttlådor. Skrivbordet stod där, men var inte rätt ihopplockat, så det gick inte att höja upp, utan var i lägsta läget. Telefonen (ip) fungerade inte och inte heller datorn. Efter lite sladdbyten och jox, så kom jag i alla fall igång och kunde jobba, men det var i sista sekunden verkligen. Som tur var hade jag åkt tidigt så jag var där en halvtimma innan telefonen skulle börja ringa.
Sedan hade jag egen support i 2 1/2 timma innan jag fick ett område till att bevaka. Som tur var hade de meddelat att de skulle vara borta, så jag blev inte fullständigt nedringd i alla fall. Jag hann in emellan att plocka in några pärmar i bokhyllorna och få fart på skrivaren.
Det som räddade dagen var mina kära arbetskamrater i den gamla organisationen som direkt kom och hälsade mig välkommen, hjälpte mig med kablar och sladdar, visade mig runt, kom in och hörde hur det gick och tog med mig till fikat. Tack till framför allt Johan, Gunilla, Mona och Gudrun. Ni är guld värda.
Kommentarer
Trackback
